11-01-2006, 10:08 AM
Skjuta elefanter är bara nyttigt – för dem
Elefantjakt är nyttigt. Jag menar alltså för elefanterna själva. Nyttan för somliga vita medelålders heterosexuella män vid god kassa som jaktturistar i Afrika är mer begränsad. Det medges.
Men man kan inte nog upprepa att jägarna skapar garantier för elefanternas överlevnad och att djurvännernas aktiviteter hotar elefantens existens som art. Den här till synes paradoxala frågeställningen är närmast aktualiserad av att Sydafrikas miljöministerium beslutat att minska ned på elefantstammen i den berömda Krugerparken, som är ett av Afrikas mest populära turistmål. Där finns nu, på en rätt begränsad yta, 12?500 elefanter och det är enligt den sydafrikanska expertisen åtminstone 5?000 för många. En vuxen elefant vräker omkull uppemot 50 träd per dag och Krugerparken riskerar alltså att skövlas av elefanterna, till men inte bara för turisterna utan också för allt det övriga vilda livet.
Men naturligtvis börjar då världens djurvänner genast hamra på krigstrummorna och hotar Sydafrika med turistbojkotter och annat. I all synnerhet som man på goda grunder misstänker Sydafrika för att vilja legalisera handeln med elfenben. Vilket för övrigt också vore en god idé, men svår att genomföra eftersom djurvännerna får internationell kollektiv krupp om de hör talas om saken.
Återkommer strax till frågan om elfenben, vi tar det där med den nyttiga jakten först. År 1967 förbjöd Tanzania efter internationella påtryckningar all kommersiell jakt. I den stora naturparken Selous, mer än tio gånger så stor som Krugerparken i Sydafrika, fanns då 110?000 elefanter.
När jakten återinfördes 1991, således efter 24 års jaktförbud, hade elefantpopulationen minskat till 30?000. I dag efter 15 års jakt, har elefanterna i Selous repat sig och är uppe i mer än 60?000 individer. Siffrorna är så dramatiska att inte ens en vegan från Umeå universitet skulle kunna prata bort dem. Jaktförbud leder till att elefanterna utrotas. Kontrollerad kommersiell jakt är deras överlevnadsgaranti.
Det beror på tjuvjakten. Om ett område som Selous töms på alla utländska jägare och därmed alla professionella jaktguider och regeringstjänstemän som har till uppdrag att kontrollera jakten så strömmar tjuvjägarna in. Det var det som hände i Selous. Och tjuvjägarna skjuter alla elefanter med betar, oavsett om de är kor, kalvar eller tjurar. Den kommersiella jakten inriktar sig enbart och enligt lag på äldre tjurar.
Följaktligen har Kenya, det land i Afrika som hörsammat kraven från världens djurvänner och förbjudit all kommersiell jakt, stora problem med vikande viltstammar.
Men i Kenya bedrivs inte bara en omfattande tjuvjakt utan regeringstjänstemän skjuter några tusen elefanter varje år på grund av problem med skördeskador. Och därefter samlar den kenyanska regeringen ihop allt elfenben till stora högar och bränner miljoners värde inför tv-kamerorna och inhöstar nytt beröm från djurvännerna.
Om Kenyas regering i stället haft vett att sälja kenyanska elfenben legalt till kinesernas snideriindustri så hade ju tjuvjakten minskat i motsvarande takt. Än bättre om Sydafrika och andra afrikanska länder kunde följa efter.
Legal försäljning av elfenben vore alltså nästan lika nyttigt för elefanterna som reglerad kommersiell jakt. Men mot detta förnuft står alltså djurvännernas skadliga fanatism.
Vi närmar oss då några svåremotsägliga men förargliga slutsatser. Som vit medelålders heterosexuell turistjägare stadd vid kassa gör jag en viktig insats för djurlivet i Afrika (jag har blivit för gammal och svag för Sibirien). Inte bara så att jag bidrar till att upprätthålla ett konstant övervakningssystem ute i jaktmarkerna. Turist på jaktsafari får betala 100 gånger mer till olika viltfonder än turisten på fotosafari. Vilket i och för sig är utmärkt.
Som jägare i Afrika håller jag alltså elefanterna vid liv. Medan världens djurvänsorganisationer, som försöker tvinga Tanzania, Botswana och andra afrikanska länder att slå in på Kenyas katastrofala politik, dödar elefanterna.
Eftersom dessa enkla och självklara påpekanden kan tänkas väcka avsevärt raseri hos somliga veganer, aktivister i Greenpeace och miljöpartiet måste jag kanske för säkerhets skull påpeka att jag själv inte har en tanke på att skjuta någon elefant. Trots att jag vet att det vore nyttigt för honom eller åtminstone hans fruar, barn och barnbarn.
Aftonbladet/Jan Guillou
Mvh
Kim
Jeg er ikke fejlfri,men det er så tæt på at det skræmmer mig.
Elefantjakt är nyttigt. Jag menar alltså för elefanterna själva. Nyttan för somliga vita medelålders heterosexuella män vid god kassa som jaktturistar i Afrika är mer begränsad. Det medges.
Men man kan inte nog upprepa att jägarna skapar garantier för elefanternas överlevnad och att djurvännernas aktiviteter hotar elefantens existens som art. Den här till synes paradoxala frågeställningen är närmast aktualiserad av att Sydafrikas miljöministerium beslutat att minska ned på elefantstammen i den berömda Krugerparken, som är ett av Afrikas mest populära turistmål. Där finns nu, på en rätt begränsad yta, 12?500 elefanter och det är enligt den sydafrikanska expertisen åtminstone 5?000 för många. En vuxen elefant vräker omkull uppemot 50 träd per dag och Krugerparken riskerar alltså att skövlas av elefanterna, till men inte bara för turisterna utan också för allt det övriga vilda livet.
Men naturligtvis börjar då världens djurvänner genast hamra på krigstrummorna och hotar Sydafrika med turistbojkotter och annat. I all synnerhet som man på goda grunder misstänker Sydafrika för att vilja legalisera handeln med elfenben. Vilket för övrigt också vore en god idé, men svår att genomföra eftersom djurvännerna får internationell kollektiv krupp om de hör talas om saken.
Återkommer strax till frågan om elfenben, vi tar det där med den nyttiga jakten först. År 1967 förbjöd Tanzania efter internationella påtryckningar all kommersiell jakt. I den stora naturparken Selous, mer än tio gånger så stor som Krugerparken i Sydafrika, fanns då 110?000 elefanter.
När jakten återinfördes 1991, således efter 24 års jaktförbud, hade elefantpopulationen minskat till 30?000. I dag efter 15 års jakt, har elefanterna i Selous repat sig och är uppe i mer än 60?000 individer. Siffrorna är så dramatiska att inte ens en vegan från Umeå universitet skulle kunna prata bort dem. Jaktförbud leder till att elefanterna utrotas. Kontrollerad kommersiell jakt är deras överlevnadsgaranti.
Det beror på tjuvjakten. Om ett område som Selous töms på alla utländska jägare och därmed alla professionella jaktguider och regeringstjänstemän som har till uppdrag att kontrollera jakten så strömmar tjuvjägarna in. Det var det som hände i Selous. Och tjuvjägarna skjuter alla elefanter med betar, oavsett om de är kor, kalvar eller tjurar. Den kommersiella jakten inriktar sig enbart och enligt lag på äldre tjurar.
Följaktligen har Kenya, det land i Afrika som hörsammat kraven från världens djurvänner och förbjudit all kommersiell jakt, stora problem med vikande viltstammar.
Men i Kenya bedrivs inte bara en omfattande tjuvjakt utan regeringstjänstemän skjuter några tusen elefanter varje år på grund av problem med skördeskador. Och därefter samlar den kenyanska regeringen ihop allt elfenben till stora högar och bränner miljoners värde inför tv-kamerorna och inhöstar nytt beröm från djurvännerna.
Om Kenyas regering i stället haft vett att sälja kenyanska elfenben legalt till kinesernas snideriindustri så hade ju tjuvjakten minskat i motsvarande takt. Än bättre om Sydafrika och andra afrikanska länder kunde följa efter.
Legal försäljning av elfenben vore alltså nästan lika nyttigt för elefanterna som reglerad kommersiell jakt. Men mot detta förnuft står alltså djurvännernas skadliga fanatism.
Vi närmar oss då några svåremotsägliga men förargliga slutsatser. Som vit medelålders heterosexuell turistjägare stadd vid kassa gör jag en viktig insats för djurlivet i Afrika (jag har blivit för gammal och svag för Sibirien). Inte bara så att jag bidrar till att upprätthålla ett konstant övervakningssystem ute i jaktmarkerna. Turist på jaktsafari får betala 100 gånger mer till olika viltfonder än turisten på fotosafari. Vilket i och för sig är utmärkt.
Som jägare i Afrika håller jag alltså elefanterna vid liv. Medan världens djurvänsorganisationer, som försöker tvinga Tanzania, Botswana och andra afrikanska länder att slå in på Kenyas katastrofala politik, dödar elefanterna.
Eftersom dessa enkla och självklara påpekanden kan tänkas väcka avsevärt raseri hos somliga veganer, aktivister i Greenpeace och miljöpartiet måste jag kanske för säkerhets skull påpeka att jag själv inte har en tanke på att skjuta någon elefant. Trots att jag vet att det vore nyttigt för honom eller åtminstone hans fruar, barn och barnbarn.
Aftonbladet/Jan Guillou
Mvh
Kim
Jeg er ikke fejlfri,men det er så tæt på at det skræmmer mig.