Letvægter fra Varberger (test) - Printviselig Version: +- Våbenteknisk Forum - VTF (http://mybb.riffeljagt.com) +-- Forum: Jagt- og våbennyheder (http://mybb.riffeljagt.com/forumdisplay.php?fid=3) +--- Forum: Danske nyheder (http://mybb.riffeljagt.com/forumdisplay.php?fid=41) +--- Tråd: Letvægter fra Varberger (test) (/showthread.php?tid=2338)

Letvægter fra Varberger (test) - Kima - 18-01-2006 En trevlig svensk doldis Av Petter Andersson 2006-01-17 Bild: Petter Andersson Skjutbänken är kanske inte bästa alternativet för SLK-modellen, men det fungerar över förväntan bra det också. Den nya lättviktaren från Varberger med syntetkolv är en trevlig bekantskap. Bössan är snällare i rekylen än väntat och har bra balans. Dessutom är den här studsaren lättrepeterad med fin slutstycksgång och säker utdragning och utkastning av hylsorna. Varbergers eget trycke är kort och rent och lätt att tycka om. Ryktet om min död är betydligt överdrivet, lär Mark Twain ha sagt en gång. Ett uttryck som kanske kan sägas stämma väl in på Varberger. De som nu jobbar med Varberger i Sverige har hållit en milt uttryckt låg profil efter den senaste omstruktureringen. Inte många verkar ens att veta om att företaget fortfarande existerar. Och detta är förståeligt. Turerna har varit många och intressanta. Sagan om den här bössan började som Lakelander i Finland och kom efter en tur via Kongsberg i Norge till Sverige och blev Varberger. Produktionen pågick i Varberg till 1997-98. Efter konkurs köptes resterna upp och företaget startades på nytt i Kalix. Inte heller här gick det något vidare. Ny konkurs och nya norska ägare samt flytt till Glommersträsk följde på detta. Senare flyttade ägarna återigen anläggningarna, den här gången till Norråker. Och slutligen, under 2005, har företaget åter kommit i svensk ägo, och flyttat till Hoting. Produktionsproblem Det genomgående problemet under årens lopp verkar främst ha varit bristande produktionsförmåga. Vapen har visats, sålts, och fått relativt god kritik. Tyvärr verkar det ha varit svårare att producera och leverera vapnen än att sälja dem. Men nu händer det i alla fall saker. Och som en god start har vi fått låna en av företagets nya modeller, Varberger SLK (Super Light Kevlar). Det här är en modern lättviktare med kompositkolv. Ett lätt, smidigt och oömt vapen som borde tilltala hundförare, eftersökare och andra som bär vapnet ofta och mycket. Varbergerns mekanism och trycke tillverkas fortfarande i Varberg, medan piporna hämtas från Lothar Walther. Kompositkolvarna köps in från Lone Wolf i USA och valnötskolvarna hämtas från Italien. Piporna svarvas ned Piporna köps in färdiga men med långa patronlägen. Piporna svarvas ner till låsmått när pipan monteras. Därmed slipper man köpa och hålla alltför många dyra patronlägesbrotschar, med tillhörande underhåll, i lager. Dessutom får kunden ett riktigt stort utbud av kalibrar att välja på vid beställning av ett vapen. Varbergerns mekanism är intressant så till vida att den uppenbart är konstruerad med automatiserad NC-produktion i åtanke. Man utgår från ett stångämne, som sedan genomgår ett antal arbetsoperationer för att bli en färdig mekanism. Den färdiga produkten har inga utstickande flata ytor eller vinklar som skulle försvåra processen. Alla övriga nödvändiga delar fästs vid lådan i efterhand så att säga. Konstruktionen har inte förändrats med det nya ägarskapet, utan vi känner igen den från de senaste modellerna. Slutstycket har således fortfarande sex låsklackar. De sex låsklackarna, under förutsättning att de är inslipade så att de ligger an korrekt, bidrar till en stabil och stark låsning. Sedan kan man ju alltid ifrågasätta huruvida det behövs eller ej. Enkelt att tillverka Slutstycket har också, i likhet med lådan, konstruerats med enkel produktion i åtanke. Slutstycket har ingen lös styrhylsa. Styrhylsan är integrerat med slutstycket. De lösa delarna, inklusive handtaget, är stiftade ihop. Nu pratar jag mycket om ”förenklad produktion” och jag vill inte att detta nödvändigtvis skall tolkas som någonting negativt. Jag ser mycket hellre ett vapen ritat från grunden med detta i åtanke än ytterligare en ”förbättrad” Mauser-mekanism. Matningen förlitar sig på ett radmagasin, som både har sina goda och dåliga sidor. Den största fördelen är matningen, som oftast fungerar bra med radmagasin. Den största nackdelen är den klena magasinskapaciteten. Om man vill bibehålla ett hanterbart yttermått på kolven finns en lösning. Magasinet är roterande, det vill säga patronerna gör en sväng åt höger nere i magasinet. Den högra styrlisten utgörs av en liten fjäderbelastad plåtbit, som försedd med en knapp också tjänstgör som patronfrigörare vid plundring av vapnet. Öppna slutstycket, tryck ned knappen och patronerna hoppar ur magasinet. Under övningarna på skjutbanan har matning och magasin fungerat bra. Endast en gång har vi råkat ut för problem – patronföraren fastnade i bottenläget. Det löstes dock snabbt utan hjälp av verktyg. Den svaga punkten? Trots magasinskapaciteten och den smidiga matningen tror jag nog att just magasinet med tillbehör kan vara Varbergerns svaga punkt. Den tidigare nämnda plåtbiten bör vara något känslig för smuts och fysisk påverkan. De många fjädrarna och skruvarna kan nog också bidra till att göra vapnet servicekrävande på den här punkten. Nå, jag har inte haft vapnet tillnärmelsevis tillräckligt länge för att kunna sia om detta med någon större säkerhet. Ändå sänder jag en tacksamhetens tanke till ursprungskonstruktören för att han valt den aktuella konstruktionen, snarare än att hemfalla åt ett löstagbart magasin eller liknande otyg. För övrigt är lådan slank och med en, tycker jag, trevlig profil. Finishen är god, och blåneringen av normal standard. Men hade det inte varit snyggare men en blank/rostfri mekanism till den rostfria pipan? Testexemplaret väger knappt 2,8 kilo med kikarklackar monterade, men utan kikare. Kompositkolv Kolven, som torde vara den största viktbespararen, är en komposithistoria i glasfiber/kolfiber/kevlar, som trots sin lätthet ger ett stabilt och gediget intryck. Kolven upplevs som mycket vridstyv och fjärran från de billiga plastkolvar man stöter på då och då. Magasinets konstruktion gör också att man kan använda sig av en blind kolv, det vill säga utan magasinsöppning i botten. Det bidrar troligtvis en smula till kolvens upplevda stabilitet. Utseendet är egentligen inget att säga om, antingen gillar man den här studsaren eller också inte. Betraktarna har bidragit med adjektiv som spänner från ”granit” till ”linoleummatta”. Men nog gillar jag kolven lite, trots att jag älskar doften av oljebonad valnöt. Efter att ha tittat på kolven i några dagar har jag nog börjat vänja mig vid den. Hur som helst har kolven en småknottrig yta som medger ett gott grepp, även i mindre trevlig väderlek. Kolven är ganska kort, 335 millimeter på testvapnet, och har ett öppet, nätt pistolgrepp. Som gjord för snabba skott alltså! Bakkappan är av en relativt hård modell, som dock fungerade bra ihop med vapnet i den levererade kalibern, .308 Winchester. Den rostfria Walther-pipan är tunn, lagom kort och flutad. Att man har valt att inte gå till överdrift, eller snarare underdrift, när det gäller piplängden tackar vi för. Riktigt korta pipor kan nog vara kul, men bjuder ofta på lika många nackdelar som fördelar. Den har en vettig finish, förutom nere i frässpåren där det ser lite smörigt ut. Bra balans Det största problemet med lättviktsbössor, och i synnerhet sådana med mycket lätta kolvar, brukar vara balansen. Endera får man en framtung bössa, vilket ändå är bättre än det andra alternativet. För det finns inget som förstör skjutegenskaperna mera hos ett vapen (som dessutom, får man förmoda, är tänkt att användas i trånga, snabba lägen) än baktunghet. Varberger har dock lyckats bra på den här punkten. Bössan balanserar ut i bakkant på pipmuttern och känns ganska neutral i anläggningen. Inför den första provskjutningen hade jag faktiskt förväntat mig en obehaglig eller åtminstone skarp rekyl, med tanke på den låga vikten. Förväntningarna kom dock lite på skam. Kevlarmodellen var inte alls obehaglig att skjuta med, varken stående eller i bänk. I liggande ställning känns den naturligtvis av lite mer, men det är ändå fullt hanterbart. Den snälla rekylupplevelsen är nog en sammanlagd effekt av flera saker. Balansen naturligtvis, men också den raka kompositkolven, den relativt korta kolven och det öppna pistolgreppet bidrar till effekten. Trycket – en dröm Trycket, också Varbergers egen konstruktion och tillverkning, är också en trevlig bekantskap. Kort, rent och inställt på en vikt av cirka ett kilo var det lätt att lära sig tycka om. En dröm på banan, men för jakten tycker jag kanske att den inställda vikten är onödigt låg. Till skam för testskytten måste jag erkänna att resultatet av precisionsskjutningen inte var alldeles lysande. De bästa träffbilderna låg på cirka 25-30 millimeter på 100 meter. Men då skall erkännas att de yttre förutsättningarna på precisionsskjutningsdagen inte var de allra bästa, så det är fullt möjligt att bössan kan prestera bättre än så. Lättrepeterad Snabbskjutningsövningarna förlöpte däremot väl. Bössan var som sagt snällare i rekylen än väntat. Dessutom är den lättrepeterad med fin slutstycksgång och säker utdragning och utkastning av hylsorna. Möjligtvis skulle jag vilja ha lite mer fart på utkastaren. Jag vill gärna se att hylsorna sprätter iväg en bit, istället för att bara lojt falla åt sidan. Inte någon gång ställde det till några besvär, men det är alltid trevligt med lite marginal. Mekanismen, och då framför allt slutstycksspärren och lådstjärten, kunde gott få en bättre inpassning i kolven. Och visst är det väl trevligt med ordentligt frilagda pipor, men man behöver inte överdriva heller. Går man till överdrift med friläggningen får man istället en uppsamlare för barr, löv och älgflugor. Inte trevligt. Småsaker egentligen, som jag förutsätter kommer att åtgärdas tills produktionen kommer igång på allvar. God potential Sammanfattningsvis tycker jag att Varberger SLK är en trevlig bössa, som nog väl kan fylla rollen i sin tänkta nisch. Med undantag möjligtvis för magasinskonstruktionen tycker jag att det är ett välbyggt, stabilt och genomtänkt system med god potential. Jag tror också att man affärsmässigt är på rätt väg med sitt ”modulsystem” (se bara på Blasers försäljningsframgångar). Möjligheten att i viss mån kunna beställa bössan som man vill ha den, och det rika kaliberurvalet, verkar mycket intressant. Det verkar vara en del andra nya påhitt på gång där uppe i Hoting också, så idéer och entusiasm verkar det inte råda någon brist på. Det är bara att hoppas på att produktionen nu kommer igång ordentligt och att man kliver fram ur skuggorna. Folk behöver nog bli påminda om företagets existens. För visst vore det väl trevligt om vi fick fortsätta ha ett svensktillverkat vapen på marknaden? Fakta: Varberger Super Light Kevlar Piplängd: 550 mm. Vikt: 2 700 gram. Kolvlängd: 335 mm. Kalibrar: Bland annat .308 Win och .30-06. Magasinskapacitet: Fyra patroner i rullmagasin. Antal låsklackar: Sex. Ställbart tryck: Ja. Kolvmaterial: Kevlar, går att få i olika mönster och färger. Montagefäste: Lösa klackar. Finns i vänsterutförande: Ja. Plastbäddad: Ja. Typ av avtryck: Direkttryck. Typ av säkring: Sidosäkring som säkrar slagstiftet. Pris: Cirka 19 500 kronor. Generalagent: Varberger Sweden AB, Storgatan 13, 830 80 Hoting. Telefon: 0671-302 10. Slutstyckshuvudet med sina sex låsklackar och Sako-inspirerade utdragare. Mjuk slutstycksgång och tyst säkring är egenskaper som kommer att uppskattas. Slutstycket med sin integrerade styrhylsa. Det halvmåneformade urtaget i toppen av bilden tar emot en tapp som vid säkring låser slutstycket i stängt läge. Kälfräst, rostfri pipa med slank profil från Lothar Walther. Kröningen har god finish. Den gråknottriga Lone Wolf-kolven har fått blandade omdömen. Alla har dock varit överens om att den är greppvänlig. Magasinskonstruktionen medger att man använder sig av blind kolv utan underbeslag. Magasinet sett från ”baksidan”. En möjlig källa till framtida problem? Fint trycke. Varbergers egna trycke var på testvapnet förnämligt. Säkringen går att manövrera ljudlöst om man inte har för bråttom. Ovanför patronen syns den lilla fjäderbelastade listen som styr och håller patronerna på plats i magasinet. Mekanismen har en vad man kanske skulle kunna kalla inverterad rekylklack, en urfräsning istället för en utstickande klack. Ovanför patronen syns den lilla fjäderbelastade listen som styr och håller patronerna på plats i magasinet. Mvh Kim Jeg er ikke fejlfri,men det er så tæt på at det skræmmer mig.