Zoli 1900 (test)

[Kima]

Sagan om den fula ankungen
Zolis 1900 blir en svan

Av Petter Andersson 2006-03-20

Zolis variant på Husqvarnas 1900-studsare är som sagan om den fula ankungen. Efter en rejäl uppryckning av italienarna börjar det nu komma ganska fina 1900-svanar från fabriken i Gardone. I ärlighetens namn tänkte jag inför granskningen av en Zoli 1900 lite som Bagheera. ”Jaha, det lär väl gå ganska snabbt.” För något antal år sedan var nivån på Zolis produktion i allmänhet av den kvaliteten att få började hoppa jämfota av lycka inför åsynen av deras produkter.

Men nu händer det faktiskt intressanta saker hos Antonio Zoli. En ny generation har tagit plats vid rodret och investeringsviljan verkar vara stor. Det har satsats en hel del på ny teknologi och en uppryckning av kvalitetskontrollen skall ha gjorts.
Till följd av detta ser vi nu en mängd nya intressanta modeller lämna fabriken i Gardone. Ett par nya hagelbockar och en ny dubbelstudsare hör till nyheterna.
Samarbetet med den svenska generalagenten har upphört. I nuläget finns ingen ny. Vapnen importeras för närvarande av Jaguargruppen och Interjaktgruppen.
Jakt & Jägare har lånat en AZ 1900 Lux. Det är alltså fortfarande en Husqvarna 1900-klon det rör sig om. AZ 1900 finns i ett flertal varianter, i både vänster- och högerutförande. Förutom standardmodellen finns ett par lyxvarianter, en helstock, en battue och en sporter.
En första okulärbesiktning av vapnet när jag packar upp det ger vid handen att det helt visst har hänt något. Det här ser ju riktigt bra ut! Visst är det en Lux och en sådan bör ha bra finish. Men som sagt, vis av tidigare erfarenheter, hade jag väntat mig mindre.

Svinrygg med bayerskt kindstöd
Kolven är av modell svinrygg, komplett med bayerskt kindstöd och allt. Jag antar att stilen måste vara populär, eftersom var och varannan tillverkare har dem på programmet numera. Varför begriper jag inte riktigt. Nåja, all skönhet ligger som ni vet i betraktarens öga. Träkvaliteten är i alla fall riktigt bra och kanske till och med lite bättre än vad jag förväntat mig av ett vapen i den här prisklassen.
Utlägget av kolven är också vettigt. Lite mera porfyllning hade man nog kunnat åstadkomma, men det ser som sagt bra ut ändå.
Förstock och pistolgrepp är försedda med ädelträknoppar. Nätskärningen är handskuren och inte perfekt, men man blir ändå lite lycklig av att kunna konstatera att det faktiskt varit en mänsklig hand där. Dessutom har italienarna faktiskt kostat på sig att låta den främre nätskärningen löpa hela vägen runt förstocken, istället för att nöja sig med separata paneler. Sådant är alltid trevligt!
Kolvlängden är satt till 345 millimeter, en bra allroundlängd om man vill att den ska passa så många som möjligt. Tyvärr har man avslutat det hela med en onödigt enkel bakkappa, som drar ner helhetsintrycket lite. Bakkappan är dessutom relativt tunn och ganska hård, så några utdragna övningspass i bara skjortärmarna blir det nog inte.

1900-mekanismen från 60-talet
Den beprövade och för de flesta välbekanta 1900-mekanismen är framtagen av Husqvarna i slutet av 1960-talet. Den är till sitt utförande trogen originalet, så när som på några småsaker.
Bland annat har Zoli försett säkringen med en extra frikopplingsspak för att kunna öppna slutstycket i säkrat läge. Tycka vad man vill om frimatade gevär, men skulle jag äga ett sådant valde jag nog den här konstruktionen, eller Sako. Det är de två som känns mest pålitliga, och minst ”smäckiga”.
Lite imponerad blir jag av de invärtes delarna av lådan. Här har det definitivt skett en förändring till det bättre. Borta är maskinmärkena och graderna. Nej, borta ska jag kanske inte säga. Men förändringen mot den tidigare produktionen är påtaglig och den invändiga finishen är helt passabel.
Även utvändigt är putsen bra, även om det finns några små tendenser till hårdhänt hantering av polerskiva här och där. Sidosäkringen är av den vettiga typen, det vill säga den är lättmanövrerad och blockerar slagstiftet. Eller nästan. Rent fysiskt gör den faktiskt inte det. Sidosäkringen är konstruerad för att tvinga upp avtryckarstången så att upphaket avlastas. I praktiken mycket tillförlitligt alltså.

Säker mekanism
Apropå säkerhet skall tilläggas att 1900:an är en säker mekanism. I händelse av hylsbrott, eller annan orsak till gasläckage, styrs merparten av gaserna genom två evakueringshål i slutstycket ned i magasinsschaktet. Styrhylsan är försedd med två små tappar som effektivt blockerar låsklackurtagen för gasläckage. Slutstyckshandtaget går ner i ett urtag i lådan och fungerar därmed som reservlåsning i händelse av totalhaveri.
Trycket är också välbekant. Inte världsbäst, men till sin konstruktion ett bra originaltrycke. Dessutom justerbart för hårdhet via en skruv i lådstjärten. Nu var inte trycket på testexemplaret helt lysande. När jag började ta upp vikten upplevde jag först ett rejält hack eller skrap. När jag väl kom förbi detta och till själva tryckpunkten så var den ren och fin, fast dock onödigt hårt ställd.
Det första hacket upplevdes som om det vore där någon grad eller spån från tillverkningen på fel ställe. Troligtvis lätt åtgärdat, men ändå ett slarvfel.
Underbeslaget är nu som förr gjutet i lättmetall. Till skillnad från originalets ömtåliga lack har Zolin istället fått någon form av matt fosfatering. Troligtvis håller den bättre.
Den öppningsbara magasinsluckan är lite slappt inpassad i gångjärn och låsning, vilket ger ett lite irriterande spel i sidled med tillhörande ljud, om man pillar lite på den. Det har ingen betydelse för dess funktion, men är irriterande.
Utvändigt har man, eftersom det nu är en lyxmodell, valt att förse låda, styrhylsa och underbeslag med ganska heltäckande maskingjord scroll. Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill. Personligen är jag inte överförtjust i graverade studsare, ens om det är gjort med stickel och hammare. Huruvida maskingravyren tillför något till utseendet låter jag naturligtvis läsaren själv avgöra. Men hade jag fått välja skulle gravyren ha slopats till förmån för en ännu bättre slutkontroll, en lite dyrare bakkappa, eller hellre en ännu lite dyrare träbit. Det är ändå träets kvalitet som gör det mesta för utseendet hos en fin studsare.

Bra öppna riktmedel
Zoli har haft den goda smaken att förse pipan med rejäla öppna riktmedel som faktiskt går att använda, istället för det där vanliga plåtbjäfset som är så vanligt numera. En justerbar U-skåra bak, och ett pärlkorn med mässingsknopp fram.
Nu antar jag att de flesta aldrig någonsin kommer att titta över de öppna riktmedlen när väl kikaren en gång är monterad. Men för oss få som faktiskt använder de öppna ibland är det ju en bonus. I synnerhet med tanke på den kaliber testvapnet förärats med.
Riktmedlen är dessutom höga nog att synas ovanför kikarklackarna, så den som installerar ett avtagbart montage har valmöjligheten vid ett trångt pass, eller på eftersök. Riktmedlen ser ut att ha sitt ursprung hos Williams, men jag vet inte säkert hur det förhåller sig med den saken.
Pipan är i övrigt välblånerad och försedd med en välgjord försänkt kröning. Pipan är också ordentligt frilagd från förstocken, utan att det för den skull är några onödigt stora glipor på sidorna.
Lyfter man kolven ur systemet hittar man en urtagning i kolven av normalkvalitet. Här upptäcktes dock en liten miss som kan få allvarliga följder. Med systemet fortfarande i stocken, men skruvarna urtagna, så kunde systemet ruckas axiellt i kolven. Urtaget vid rekylklacken var lite väl generöst. Det var inget stort glapp, men tillräckligt för att ställa till oreda.
Ser man inte ofta till att lådskruvarna är hårt åtdragna har man här snart en sprucken kolv. Faktum är att med ett glapp här kan man snart ha en sprucken kolv ändå, åtdragna skruvar eller ej.

Måste plastbädda
Problemet åtgärdas naturligtvis snabbt och enkelt med en plastbäddning av rekylklacken, förutsatt att man upptäcker det i tid förstås. Tråkigt nog sänker det helhetsintrycket en del. I övrigt är nämligen passformen mellan trä och metall riktigt bra.
På skjutbanan fungerar det ergonomiska mestadels bra, som väntat höll jag på att säga. 1900:an hör ju till den lilla grupp av mekanismer som blivit legendarisk för den mjuka slutstycksgången. Till skillnad från somliga andra mekanismer fungerar också 1900:an rent praktiskt när det väl gäller ute i jaktmarken och på skjutbanan.
Att mata i och ur patroner från höften eller med bössan vid axeln går utan någon större ansträngning. En liten egenhet dock; vid första provskjutningstillfället, i riktigt kall väderlek, hängde sig vid snabbrepetering sista skottet i magasinet ett par gånger.
Detta inträffade inte vid senare tillfälle, när vädret var något blidare. Det berodde sannolikt på en kombinerad effekt av en magasinsfjäder som ligger på gränsen i spänst och en avancerad mix av metallurgi och temperatur.
Det andra störningsmomentet var det där lilla hacket i trycket…
Annars var Zoli-studsaren trevlig att skjuta med. Svinryggskolvar brukar trilskas med mig. Men en moderat kolvlängd, i kombination med en för mig lämplig kolvhöjd, gjorde den ergonomiska upplevelsen helt uthärdlig. Njutbar skulle jag ha sagt, om det inte vore för bakkappan. Och inte blev den mjukare i kyla heller.

Bäst med hemladdade patroner
Jag lyckades aldrig få till några riktigt stabila täta serier med Zolin. Men om ni har läst ovanstående ser ni att det kan finnas fler orsaker än rent mekaniska. Dock verkade Zolin, av de testade fabrikspatronerna, trivas bäst med RWS 19 grams TUG samt gamla stålmantlade Alaska. Men dagens bästa serier sköts med hemladdat; Speers 270 grains-kula och Vihtavuori N140.
Speer-kulan har jag för övrigt ofta haft tur med i 9,3-sammanhang, när det gäller att få ihop grupperna. Både i 9,3x62 och 9,3x57. Speer är kanske inte en idealisk storviltkula, i synnerhet med tanke på alternativen som finns tillgängliga idag. Men den är relativt billig och fungerar i alla fall bra som övnings- och klass två-kula. Envisas man inte med att skjuta alla älgar i vinkel eller bakifrån duger den helt säkert bra till älgjakten också.

Fina treskottsgrupper med Speer-kulor
Med Speer-kulor lyckades vi prestera några treskottsgrupper på nedåt 20 millimeter och det var som sagt dagens bästa.
Zoli 1900 är en trevlig bössa. Det är ju ändå en legendarisk klassiker. 1900:an är världsberömd i hela Sverige.
Sammantaget tycker jag att det ser bra ut, med undantag för några struntproblem.
Zoli har definitivt höjt ribban ett par snäpp och testvapnet har föga likheter med de bössor som kom från fabriken för några år sedan.
Förut har man nästan automatiskt rekommenderat dem som vill ha en 1900 att leta ett begagnat original istället för att kasta bort pengarna på en mycket blek kopia. Nu verkar läget vara sådant att man åtminstone bör titta två gånger på Zoli innan man bestämmer sig.
Jag misstänker också, med tanke på tidigare nämnda rekylklacksproblem, att en plastbäddning skulle göra susen för bössans precisionskapacitet. Lite varmare väder skulle inte skada heller, men då handlar det väl snarare om skyttens kapacitet.

Fakta: Antonio Zoli 1900 Lux
Kolvlängd: 345 millimeter. Piplängd: 53-65 centimeter, beroende på modell. Testvapnet: 53 centimeter. Vikt: cirka 3 400 gram. Trycke: Direkttryck, justerbar vikt. Snälltryck finns som tillbehör. Magasin: Fast kryssmagasin för fyra skott. Plundringsbart underifrån. Kalibrar: .243 Win, 6,5x55, 6,5x57, .270 Win, 7x64, 7mm Rem Mag, .308 Win, .30-06, .300 Win Mag, .338 Win Mag, 9,3x62. Modeller: Vapnet tillverkas i standardutförande, lyx, superlyx, battue, helstock, sporter och vänsterutförande. Riktpriser: AZ 1900 Standard: 8 000 kronor. AZ 1900 Lux: 11 500 kronor. AZ 1900 Stutzen (helstock): 10 000 kronor. Generalagent: Saknas, men Jaguar- och Interjaktgruppen importerar Zoli-vapen.



Underbeslag i lättmetall, liksom på originalet. Här i fosfaterat utförande och med samma typ av gravyr som lådan.

Bild: Ria Falk

Matningen går som på räls, nästan. 1900-mekanismen är en av de få som verkligen levererar pålitligt på skjutbanan. Utkastaren gör sitt jobb och tomhylsan behöver aldrig tvivla på vart den ska ta vägen.


Rejäla och höga öppna riktmedel sitter monterade som standard. Siktbladet är dessutom fällbart.



Den tyskinfluerade kolvstilen är i allra högsta grad en smaksak. Valnötsämnet är dock av klart godkänd kvalitet. Bakkappan är av lite för enkel modell för att passa helt bra ihop med det fina kolvträet.



God finish på metall och trä. Den främre spaken frigör slutstycket för öppning i säkrat läge.

Bild: Ria Falk

På skjutbanan gör den moderata kolvlängden och den (för mig) väl anpassade kolvhöjden bössan relativt behaglig att skjuta med. Trots bakkappan, får man väl säga.



Här känns allt bekant, de koniska låsklackarna, styrtappen, utdragaren och utkastaren.



Justerskruven för tryckets hårdhet sitter i lådstjärten och är åtkomlig utan att man behöver ta isär bössan.



Originaltrycket är mycket bättre än många andra fabrikstrycken. På testvapnet var det dock inte justerat till sin fulla kapacitet.



Det fasta magasinet är plundringsbart från undersidan.



En annan trevlig finess med 1900:an är den rejäla integrerade rekylklacken, till skillnad från lösa rekylklackar eller flamsiga, skruvade plåtbitar som vissa andra konstruktioner dras med.



Urtaget för rekylklacken har gjorts lite för bra, en plastbäddning är nödvändig här.



Ett signalstift skvallrar om mekanismen är uppspänd.

Mvh
Kim

Jeg er ikke fejlfri,men det er så tæt på at det skræmmer mig.